Tro på det osynliga (al‑ghayb)

Världen begränsas inte till vad våra begränsade sinnen kan uppfatta; verkligheten är större än den materiella, sinnliga världen. Själven, som är hemligheten bakom vårt liv, är en verklig existens som vi tror på trots att dess väsen ligger utanför vår sinnliga förnimmelse. Så är tron på det osynliga en särskiljande egenskap hos den troende: att tro på vad som ligger bortom materiella ting med utgångspunkt i Guds sanna budskap — och detta är den högsta graden av visshet.

Av Guds vishet och barmhärtighet mot oss är att Han har upplyst oss om vad våra sinnen ensamma inte kan begripa, genom sina uppenbarelser som kommer utanför våra jag. Dessa gudomliga budskap har bestående kanaler, den främsta är sändandet av änglarna till de utvalda sändebuden för att förmedla lagen; detta blir en vägledning som för oss från materialets begränsningar till en vid kunskap om Allah och en handling för den yttersta dagen.

Ädla moraliska dygder kan inte bestå om de inte vilar på en sann trosgrund. Den troende som är övertygad om att Allah ser honom i hemlighet och öppet är den som verkligen håller fast vid det goda och undviker det onda, oavsett om han får beröm eller inte. Den som enbart tillskriver sina handlingar materiella orsaker förblir fången i sina personliga intressen och avvisar andlig utveckling och höga mänskliga värden.

Avslutningsvis, tron på det osynliga står inte i motsättning till universella lagar — Allah är Orsaken till orsakerna. Det som vissa uppfattar som en konflikt mellan vetenskap och vissa trosfrågor beror i verkligheten på bristande förståelse. En väderprognos till exempel är inte kunskap om det osynliga utan en slutledning utifrån Guds ordningar i observerbara materiella fenomen, på samma sätt som den som ser att posten är på väg och förutspår dess ankomst innan den når fram.

إن العالم لا يقتصر على ما تدركه حواسنا المحدودة، فالحقيقة أوسع من عالم الشهادة المادي. فالروح، التي هي سر حياتنا، حقيقة قائمة نؤمن بها رغم غياب ماهيتها عن إدراكنا الحسي. وهكذا، يُعد الإيمان بالغيب تمييزاً للمؤمن، حيث يصدق بما وراء المادة اعتماداً على خبر الله الصادق، وهو أسمى مراتب اليقين.

من حكمة الله ورحمته بنا أن أخبرنا عما تعجز عقولنا عن إدراكه وحده، وذلك عبر رسالاته التي جاءت من خارج ذواتنا. وقد اتخذت هذه الأخبار الإلهية طرقاً ثابتة، أعظمها إرسال الملائكة إلى الرسل المصطفين لتبليغ الشريعة؛ ليكون ذلك بياناً لنا يخرجنا من ضيق المادة إلى رحابة المعرفة بالله والعمل لليوم الآخر.

إن الأخلاق الفاضلة لا تستقيم إلا إذا بُنيت على أساس العقيدة الإيمانية، فالمؤمن الذي يوقن بأن الله يراه في سره وعلانيته هو وحده الذي يلتزم الخير ويجتنب الشر، سواء وجد ثناءً أو لم يجد. أما من يربط أفعاله بالأسباب المادية وحدها، فإنه يظل أسيراً لمصالحه الشخصية، معرضاً عن الرقي الروحي والقيم الإنسانية السامية.

ختاماً، إن الإيمان بالغيب لا يتناقض مع السنن الكونية، فالله هو خالق الأسباب والمسببات. وما يظنه البعض تعارضاً بين العلم وبعض الغيبيات، هو في الحقيقة قصور في الفهم. فالنشرة الجوية مثلاً ليست إدراكاً للغيب، بل استقراءً لسنن الله في الظواهر المادية المشهودة، تماماً كمن يرى قدوم البريد ويخبر به قبل وصوله.