Tro på den yttersta dagen

En muslim tror att döden inte är slutet på tillvaron, utan en övergång från gärningarnas värld till ett evigt liv som är varje människas verkliga början. Medan de likgiltiga ser döden som ett slut, förstår den troende att det är ett uppvaknande ur världens slummer; livet i barzakh börjar, vilket föregår den bestående lyckan eller den smärtsamma plågan, och detta gör att den troende ständigt är beredd att möta Allah genom omvändelse, ånger och att återlämna rättigheter till deras ägare.

Att ha den yttersta dagen i sinne är en grundpelare som präglar den troendes liv; när den troende ser begravningar och gravar påminns han om att det är hans öde, men han blir inte förskräckt utan rannsakar sig själv innan det är för sent. Den uppriktige hittar i erinran om livet efter döden hjälp att hålla ut i lydnad och ett starkt inre som hindrar honom från att begå synder, i hopp om Allahs välbehag och i fruktan för Hans straff den dag då hjärtan och blickar vänds om.

På Uppståndelsens dag, när människorna väcks upp ur sina gravar, återuppstår varje människa i det tillstånd hon dog i, och alla samlas för att stå inför Guds rättvisa domstol. På den svåra dagen läses varje människas bok där handlingarna har antecknats med yttersta noggrannhet; vare sig status eller rikedom hjälper då — den som hade goda gärningar räddas, och den som följde sina lustar och trotsade sin Herre blir förödmjukad. Var och en får sin lön i enlighet med sin tro och sina handlingar.

Belöningarnas grader i paradiset varierar efter de troendes uppriktighet och ansträngning; det är en bostad som Allah förberett för de gudfruktiga som uthärdade i sanning i detta liv. De förnekare som är envisa möter straffet för sin ihållande otro, och de inser på uppståndelsens dag sin stora förlust när ånger inte längre gagnar dem. Därför strävar den troende efter att tillhöra de som står på höger sida — de som hoppas på Allahs barmhärtighet och förlåtelse — och undviker allt som leder till Hans vrede och straff.

يؤمن المسلم بأن الموت ليس نهاية الوجود، بل هو انتقال من دار العمل إلى حياة أبدية هي البداية الحقيقية لكل إنسان. فبينما يرى الغافلون الموت غايةً، يدرك المؤمن أنه يقظة من غفلة الدنيا، لتبدأ حياة البرزخ التي تسبق النعيم المقيم أو العذاب الأليم، مما يجعل المؤمن دائم الاستعداد للقاء الله بالتوبة والاستغفار ورد الحقوق لأهلها.

إن استحضار اليوم الآخر يُعدُّ ركناً أصيلاً يضبط حياة المؤمن؛ فهو يرى الجنائز والقبور فيتذكر أنها مصيره، لكنه لا يجزع بل يحاسب نفسه قبل فوات الأوان. فالمؤمن الصادق يجد في استذكار الآخرة عوناً على الصبر على الطاعات، ووازعاً قوياً يمنعه من ارتكاب المعاصي، طمعاً في رضا الله وخوفاً من عقابه يوم تتقلب فيه القلوب والأبصار.

عند قيام الساعة وبعث الناس من قبورهم، يُبعث كل امرئ على الحالة التي مات عليها، فيساق الجميع للحشر ليقفوا أمام محكمة العدل الإلهي. في ذلك اليوم العصيب، يقرأ كل إنسان كتابه الذي سُجلت فيه أعماله بدقة متناهية، ولا يغني فيه جاه ولا مال، بل ينجو من كان عمله صالحاً، ويذلُّ من اتبع هواه وعصى ربه، فلكل جزاؤه بحسب إيمانه وعمله.

تتفاوت منازل المؤمنين في الجنة بحسب إخلاصهم وجهادهم، وهي دار أعدها الله للمتقين الذين صبروا في الدنيا على الحق. أما المنكرون المعاندون فيلقون جزاء إصرارهم على الكفر، حيث يدركون يوم القيامة عظم الخسارة حين لا ينفع الندم. لذا، يسعى المؤمن ليكون من أصحاب اليمين الذين يرجون رحمة الله وعفوه، ويجتنب كل ما يؤدي إلى سخطه وعذابه.