Tro på förutbestämmelsen (al‑qadr)

Att tro på al‑qadr i islam betyder inte tvång eller passivitet, utan det är ett erkännande av Guds vilja samtidigt som människans ansvar bekräftas. Guds rättvisa kan inte mätas med människans begränsade mått; precis som en elev kan uppfatta sin lärares tillsägelse som orättvis medan den i verkligheten är rättvis för hans bästa, kan Guds förutbestämmelser te sig dunkla för oss, men i sin kärna rymmer de visdom och rättvisa som vi inte alltid kan omfatta.

Allah har gett människan förnuft och vilja, och Han ställer henne till svars inom ramen för hennes förmåga och frihet. De texter som tycks tala om tvång gäller kosmiska aspekter utanför vår makt som människan inte hålls ansvarig för, medan de handlingar som medför lön eller straff ligger inom människans val. Därför är vägledning och villfarelse ett resultat av människans strävan och de handlingar hon väljer med sin fria vilja.

De fromma föregångarna (as‑salaf as‑salih) tog tron på al‑qadr som en drivkraft för handling, strävan och att ta till orsakerna; de trodde att uppehället och livslängden är bestämda, och därför arbetade de hårt och förlitade sig på Allah utan lathet eller likgiltighet. Att åberopa förutbestämmelsen för att ursäkta försummelse eller synd är en svag och felaktig ursäkt, eftersom människan inte känner sitt fördolda utan följer sina begär — ingen har därför ursäkt att avstå från det Allah beordrat.

الإيمان بالقدر في الإسلام لا يعني الجبر أو التواكل، بل هو إقرار بمشيئة الله مع إثبات مسؤولية الإنسان. إن عدالة الله لا تُقاس بمقاييس البشر القاصرة؛ فكما قد يرى التلميذ تأديب معلمه ظلماً وهو عين العدل لمصلحته، قد تبدو لنا أقدار الله غامضة، لكنها في جوهرها حكمة وعدل لا نحيط بكافة جوانبهما.

يعطي الله الإنسان عقلاً وإرادة، ويحاسبه في نطاق قدرته وحريته فقط. النصوص التي توحي بالإجبار تشير إلى أمور كونية فوق طاقتنا لا يُسأل عنها العبد، بينما الأعمال التي يترتب عليها الثواب والعقاب هي في دائرة اختيار الإنسان. لذا، فإن الهداية والضلال هما نتيجة لسعي المرء وأعماله التي اختارها بإرادته الحرة.

اتخذ السلف الصالح من الإيمان بالقدر دافعاً للعمل والجهاد والأخذ بالأسباب، مؤمنين أن الرزق والأجل مقدران، فعملوا بجد وتوكلوا على الله دون كسل أو خمول. أما الاحتجاج بالقدر لتبرير التقصير أو المعصية فهو حجة واهية ومردودة، لأن الإنسان لا يعلم غيبه، بل يستجيب لشهوته، فليس لأحد عذر في ترك ما أمره الله به.