Fastan

Fastan är islams fjärde pelare och innebär att man avstår från mat, dryck och allt som bryter fastan från gryning till solnedgång under den välsignade månaden Ramadan. Fastan är en skola för gudsfruktan, tålamod och medkänsla med de fattiga.

Fastan i islam är en unik fostringssituation; den är inte bara ett avhållande från mat och dryck utan en praktisk träning i självbehärskning och i att underordna sina begär inför Guds befallning. Den troendes upplevelse av hunger och törst under heta dagar prövar hans viljestyrka och lär honom att övervinna sina drifter, med tålamod inför prövningen i tillbedjan i hopp om att vinna Guds välbehag.

En av fastans högsta visdomar är att odla empati för andra: när en rik person upplever hunger får han en inre känsla av vad en ytterst fattig människa lider, vilket väcker i hans hjärta viljan att ge och trösta. Det är en läxa i social medkänsla och rättvisa där klyftorna mellan människor suddas ut, och själen längtar efter att hjälpa de behövande, så att dyrkan går från att vara en individuell handling till att förena hjärtan och stärka samhället.

Fastan ger också den troende en bestående inre vaksamhet; han avstår från det som bryter fastan både i ensamhet och inför andra, och detta stärker i honom gudsfruktan som är religionens kärna. Genom att upprepa denna dyrkan varje år vänjer sig muslimen vid att hålla Guds lydnad i åtanke i hela sitt liv, så att han kan lämna det som Guden ogillar och följa Hans väg oavsett frestelser och psykiska påfrestningar.

الصيام هو الركن الرابع، ويكون بالامتناع عن الطعام والشراب وسائر المفطرات من طلوع الفجر إلى غروب الشمس في شهر رمضان المبارك. الصيام مدرسة للتقوى والصبر والرحمة بالفقراء.

يُعد الصوم في الإسلام مدرسةً تربويةً فريدة، فهو ليس مجرد امتناع عن الطعام والشراب، بل هو تمرينٌ عمليٌّ على ضبط النفس وإخضاع رغباتها لأمر الله. إن شعور المؤمن بالجوع والعطش في الأيام الحارة يجعله يختبر قوة الإرادة، ويُعلمه كيف ينتصر على شهواته، مستعينًا بالصبر على مشقة العبادة ابتغاءً لمرضاة الله تعالى.

ومن أسمى حكم الصوم تنميةُ الشعور بالآخرين، فعندما يجوع الغني، يدرك بحسه حقيقة ما يعانيه الفقير المعدم، مما يبعث في قلبه الرغبة في العطاء والمواساة. إنه درسٌ في التراحم الاجتماعي والعدل، حيث تذوب الفوارق بين الناس، وتتوق النفس لمساعدة المحرومين، فتتحول العبادة من شأنٍ فرديٍّ إلى ممارسةٍ تؤلف بين القلوب وتشد أزر المجتمع.

كما يورث الصوم في قلب المؤمن رقابةً ذاتيةً مستمرة؛ إذ يمتنع عن المفطرات في الخلوة والجلوة، وهذا يعزز في نفسه التقوى التي هي جوهر الدين. ومن خلال تكرار هذه العبادة كل عام، يتعود المسلم على استحضار طاعة الله في كل شؤون حياته، فيصبح قادراً على ترك ما يغضب ربه، والالتزام بمنهجه مهما بلغت المغريات والضغوطات النفسية.